Rasbiologi

Rasbiologi

Rasteori eller raslära var en gång i tiden ett verkligt akademiskt ämne där akademiker studerade människor och delade in dom i olika raser. Rasbiologin i sig skall ha haft sin grund i eugenisk forskning, det vill säga forskning kring huruvida man kunde förädla olika genetiska drag bland olika folkgrupper med hjälp utav både biologiska samt sociokulturella åtgärder, inte helt olikt hur man har gjort med avling utav renrasiga djur. Rasbiologin anses allmänt vara en pseudovetenskaplig lära utan någon riktigt vetenskaplig grund idag, men en gång i tiden så var Sverige ett utav dom ledande länderna inom forskningen via statens institut för rasbiologi.

Ur ett antropologiskt synsätt så råder det en konsensus världen över att människan är ett homogent släkte, det vill säga vi kan inte delas in i olika subsumerade raser eller divisioner. Däremot så råder det ingen tvekan om att olika folkgrupper har en stor diversifiering mellan varandra när det kommer till vissa biologiska arv så som hudfärg, i vissa fall medellängd och brister så som att en stor del utav den östasiatiska befolkningen är laktosintoleranta som ett enklare exempel. Rasbiologerna jobbade oftast efter idéer inom dåtida antropologin, arkeologin och anatomin med det slutgiltiga målet att lista ut hur man kunde förädla en vis typ av folkslag. Man tror även att rasbiologin har rötter ur en större romantisk tradition med hierarkier, elitism och nationalism.

Delade in i raser efter “skallindex”

Anders Retzius indelade folk i olika människoraser under 1840-talet genom sitt skallindex, där han mätte olika drag och skillnader i skallbenet. Hans son, Gustaf Retzius, skulle senare hävda att den svenska nationen var Europas mest homogena grupp, då hela 87 procent var långskalliga och endast 13 procent kortskalliga. Dessa läror och teorier levde vidare in på 1920-talet då Statens institut för rasbiologi inrättades i Uppsala 1921. Riksdagens båda kammare ansåg att institutet var en viktig del för att skydda nationen mot inre fiender så som asociala, anormala, defekta och brottsliga människor. Med ledning utav Herman Lundborg så bedrev man forskning och studier utav olika befolkningsgrupper och släktens utvecklingsmöjligheter och livsbetingelser för att kartlägga det biologiska arvets betydelse för sjukdomar och ärftlighet. Med teoretiska förklaringsmodeller tog man fram förklaringar till bland annat alkoholism, sinnessjukdomar och brottslighet tillsammans med så kallad undermålighet. Det var en tidig form utav medicinsk genetik med där forskning bedrivs än idag för att kartlägga ärftlighetens roll, men idag utan rasistisk ideologi.

Rasbiologin var ett väldigt uppmärksammat ämne ända fram till tidigt 1960-tal och inspirerade och användes bland annat utav nazisterna under andra världskriget, Khmer Rouge under deras folkmord i Kambodja mellan 1975-1979 för att inte nämna Sovjetunionens utrensningar utav otaliga människor fram till dess upplösning den 26 december, 1991. Ett utav dom större problemen med rasbiologin, förutom dom övertydliga rasistiska undertonerna, var att mycket forskning som bedrev var av en teoretisk art utan att man faktiskt vetenskapliga prövningar och experiment eller skaffade bevis för sina hypoteser. Detta var en acceptabel form utav vetenskap, speciellt under 1700 – till slutet utav 1800-talet, då man ansåg att genom fältstudier inte var nödvändiga för respekterade forskare eller personer utav ädel börd utan istället fick utföras utav studenter och assistenter.