Flyktingbloggen En plats för flyktingpolitisk debatt

Sverige, liksom jordens andra länder, har reglerad invandring. Vi må drömma om en värld utan gränser, men det är ett faktum att människors rörlighet idag villkoras av system för reglerad migration. Vad innebär det i praktiken för de människor som rör sig utanför de upprättade regelverken och systemen? Väldigt olika saker beroende på var man befinner sig, visar det sig.

Jag var nyligen i Barcelona på en kurs om migration och rörlighet arrangerad av det fackliga institutet ETUI. Tillsammans med ett tjugotal kollegor från andra europeiska fackliga organisationer fördjupade vi oss i fackliga utmaningar kopplade till migration, såsom lönedumping. Som en del av kursen genomförde vi ett studiebesök på det kommunala centret SAIER, som riktar sig till både invandrare och utvandrare. Centret har fått stor uppmärksamhet och lyfts som ett föredöme av två skäl. Dels samlar det olika tjänster på en och samma plats. Istället för att slussas från den ena myndigheten till den andra, kan personer som söker sig dit få hjälp med såväl juridiska frågor som att söka arbete. Dels bedrivs centret i samverkan med olika civilsamhällesorganisationer inom respektive område. Exempelvis bidrar fackliga organisationer med stöd och rådgivning kopplat till arbetsrättsliga frågor.

Men det jag bär med mig från besöket är egentligen något annat. I förbifarten sades det att drygt hälften av de som söker sig till centret är papperslösa. ”Va!” utbrast vi. ”Hur vågar de komma söka sig till ett center som drivs av kommunala myndigheter? Är de inte rädda för att bli upptäckta och deporterade?” De förstod nästan inte frågan. ”I Katalonien brukar man inte deportera papperslösa. Här kan man registrera sig hos de lokala myndigheterna även om man saknar uppehållstillstånd, och man har rätt till sjukvård. Det kan förekomma någon gång ibland att polisen gör en aktiv insats för att utvisa papperslösa, men det är verkligen ett undantag.” Mot bakgrunden av hur debatten även kring reguljär migration ser ut i stora delar av Europa kändes detta väldigt främmande.

Fackligt Center för Papperslösa är för att lagar följs och är inte för en oreglerad invandring. Situationen i Sverige skiljer sig också från den i södra Europa på många sätt. Med det sagt väckte besöket ändå många funderingar hos mig. Framförallt insåg jag det egentligen självklara: hur vi behandlar papperslösa är ett politiskt beslut, även inom ramen för reglerad invandring.

Livet som papperslös i Sverige är för de flesta ofattbart svårt. Fackligt Center för Papperslösa har många exempel på personer som arbetat långa timmar under mycket svåra villkor för skamlöst låga löner. Det är en exploatering som är fullkomligt oacceptabelt och ovärdigt för Sverige. Men det är väldigt svårt att råda bot på genom kriminalisering.

Som fackliga organisationer är det en självklar princip att alla arbetstagare har rättigheter, oavsett deras legala status. Men utan papper har du svårt att hävda din rätt, vilket gör dig mycket mer sårbar för utnyttjande. Saknar du rättigheter blir du maktlös, och tvingas acceptera låga löner och svåra arbetsvillkor.

Papperslösa behöver alltså fler rättigheter, inte färre. Därför har svenska fackliga organisationer förespråkat avkriminalisering av papperslösa som arbetar. Kanske är det orealistiskt att hoppas på att papperslösa som cyniskt utnyttjas på arbetsmarknaden någon gång ska våga vända sig till svenska myndigheter för att hävda sin rätt. Men efter att ha besökt Katalonien känns det lite mindre naivt.

Åsa Odin Ekman, Internationell sekreterare på TCO och adjungerad till FCFP styrelse.

Gülay KutalNår man gifter seg i Norge, kan man skille seg etter en time, en måned eller ett år om man vil. Hvorfor skal kvinner som kommer til landet via familiegjenforening holde ut i ekteskapet i tre, eller som regjeringen nå foreslår, i fem år? Hvor er rettferdigheten? Hvor er likestillingen? Denne regelen kan utsette kvinner for overgrep og vold; de kan kanskje ikke returnere, men må holde ut i ekteskapet til de har vært her i de fem årene. Fortsätt att läsa

Jonas FlodströmMed anledning av de senaste veckornas katastrofer på medelhavet, var tusentals flyktingar omkommit under sina försökt att nå frihet i Europa, har EUs stats- och regeringschefer den 23 april hållit vad som brukar kallas för ett toppmöte. Under mötet diskuterades hur medlemsstaterna ska kunna förhindra att dessa tragedier återupprepas och ett antal åtgärder i syfte att angripa ”roten” till tragedierna presenterades därefter. Fortsätt att läsa

Anna HedhSom politiker blir man dagligen påmind om allt som inte är bra: arbetslöshet, för få händer i vården, för stora skolklasser, ojämställdhet och diskriminering, klimatförändringar, människohandel, terrorism och krig, främlingsfientlighet och båtflyktingar på Medelhavet, bara för att nämna något. Ibland känns det tungt och otacksamt men mitt uppdrag är ju att försöka förändra, att göra saker bättre och då måste man tro på att det går. Fortsätt att läsa

Europa har många anledningar genom århundradena att känna skam, nu senast för de stora flyktingkatastroferna på Medelhavet. Häromdagen drunknade mer än 900 hundra människor i sin desperata flykt från eländiga hårda hemländer. Länder som inte kan ge dem de basala behov och den trygghet de behöver för ett anständigt liv. Myten om det lyckliga framgångsrika Europa där alla kan hitta en väg är både stor och falsk. Men vad gör inte en människa om allt är hopplöst och framtid, frihet och säkerhet saknas? Troligtvis är det många barn som omkommit under dessa fasansfulla båtfärder, vilken smärta och ångest de har fått uppleva under de sista delarna av sina alltför korta icke påbörjade liv. Det är svårt att sätta sig in i flyktingarnas vidriga situation när de tvingas ut på dessa färder, som kostat dem och släktens alla besparingar och alla upptänkliga lån, som ska återbetalas. Det är krig, våld, tortyr, extrem fattigdom, hot och trakasserier, miljökatastrofer ( ofta förorsakade av Västs livsstil ) m.m. som tvingar och driver iväg dessa olyckligt lottade, födda i ett land, som de inte valt.
Nu beskärmar sig alla ansvariga i Europa och talar om hur vi kan hjälpa till och förhindra liknande kusliga katastrofer. Det finns flera viktiga beslut som kan tas: Först att skapa lagliga sätt att få visum till Europa, att utjämna rikedomsklyftorna i världen, att inte exportera vapen, som i slutändan hamnar hos regimer som förtrycker sina medborgare, att arbeta mot klimatförstörelsen.
Min slutfråga är: Varför kan en europé åka runt i världen som lyxturist, men t.ex. en syrier, somalier eller eritrean å andra sidan bara har den möjligheten att via cyniska människohandlare ta sig på livshotande färder till Europa? Stor skam bör vi alla känna!

Ingeborg Sevastik