Flyktingbloggen En plats för flyktingpolitisk debatt

Det har hänt något med den svenska migrationsdebatten. Det var i februari 2013 som dåvarande migrationsminister Tobias Billström, i samband med att moderaterna tillsatte en arbetsgrupp, yttrade för första gången att vi måste börja prata om volymer i flyktingdebatten. Reaktionerna var kraftiga från alla håll och partiets eget ungdomsförbund skickade ut ett pressmeddelande där de i skarpa ordalag anklagade Billström för att vilja stänga Sveriges gränser.

Sen dess har någonting hänt. Volymbegreppet blir allt vanligare, även om det ibland yttras med ett aggressivt ”men det får man väl inte säga i det här landet”-tillägg. Själv har jag svårt att se vad som skulle kunna vara mer politiskt korrekt idag än att kritisera migrationspolitiken för att vara för generös. Frågan om volymer yttras inte alltid helt öppet, men är ständigt närvarande, inte minst i den pågående debatten om tillfälliga respektive permanenta uppehållstillstånd för flyktingar. Första gångerna förslaget lyftes beskrevs det som en integrationsåtgärd, men efterhand som debatten fortsätter blir det allt tydligare att förslaget handlar om att minska just volymerna. Numera anses det inte särskilt kontroversiellt att vilja minska ”flyktingvolymerna” till Sverige, något som så sent som 2013 som sagt var helt otänkbart att lyfta på ett seriöst sätt.

År 2013 ansökte drygt 54 000 personer om asyl i Sverige. År 2014 var det drygt 81 000 och för år 2015 prognosticerar Migrationsverket för ca 95 000 asylansökningar. Detta är förvisso en stor ökning, men är det en ökning som motiverar den stora svängning som skett i debatten?

95 000 asylsökande kan låta mycket, men det är en droppe i havet i relation till att 50 miljoner människor befinner sig på flykt i världen. Anledningen till att antalet asylsökande ökar är att antalet flyktingar ökar.

Människor flyr sina hemländer av en anledning. Vi känner mycket väl till dessa anledningar, vi läser om dem i tidningarna varje dag och vi får ständigt nya rapporter om diktaturers övergrepp och om IS/Daesh framryckningar. För mig är det obegripligt, men all den information vi har tillgång till, hur debatten kan ha svängt till att bli mer restriktiv. Jag förstår inte hur någon kan läsa om hur IS/Daesh korsfäster barn och säljer kvinnor på slavmarknader och dra slutsatsen att vi måste hitta på ett sätt att ta emot färre människor.

Vad säger det om oss som människor att vi är förmögna att känna till vilka vidrigheter som begås i världen utan att vi är villiga att göra allt för att stoppa det? Hur är det möjligt att vi kan argumentera för att svenska förskolor är fulla, och därför får andras barn stanna i Syrien och Irak?

Flyktingkatastrofen är ett faktum och vi har förmåga att minska lidandet. Att så många väljer att låta bli skrämmer mig.

Anna HedhJag är positivt förvånad men väldigt orolig, diskussionerna om krisen i Medelhavet fortsätter i EU-parlamentet även om flera ”strålkastare” har släckts. En majoritet av ledamöterna tycker att det behövs ett större ansvarstagande från medlemsländerna än att bara jaga människosmugglare. Därför blev jag positivt förvånad när kommissionen kom med sin ”europeiska agenda för migration ” den 13 maj och lagstiftningsförslag den 27 maj. Fortsätt att läsa

Sverige, liksom jordens andra länder, har reglerad invandring. Vi må drömma om en värld utan gränser, men det är ett faktum att människors rörlighet idag villkoras av system för reglerad migration. Vad innebär det i praktiken för de människor som rör sig utanför de upprättade regelverken och systemen? Väldigt olika saker beroende på var man befinner sig, visar det sig.

Jag var nyligen i Barcelona på en kurs om migration och rörlighet arrangerad av det fackliga institutet ETUI. Tillsammans med ett tjugotal kollegor från andra europeiska fackliga organisationer fördjupade vi oss i fackliga utmaningar kopplade till migration, såsom lönedumping. Som en del av kursen genomförde vi ett studiebesök på det kommunala centret SAIER, som riktar sig till både invandrare och utvandrare. Centret har fått stor uppmärksamhet och lyfts som ett föredöme av två skäl. Dels samlar det olika tjänster på en och samma plats. Istället för att slussas från den ena myndigheten till den andra, kan personer som söker sig dit få hjälp med såväl juridiska frågor som att söka arbete. Dels bedrivs centret i samverkan med olika civilsamhällesorganisationer inom respektive område. Exempelvis bidrar fackliga organisationer med stöd och rådgivning kopplat till arbetsrättsliga frågor.

Men det jag bär med mig från besöket är egentligen något annat. I förbifarten sades det att drygt hälften av de som söker sig till centret är papperslösa. ”Va!” utbrast vi. ”Hur vågar de komma söka sig till ett center som drivs av kommunala myndigheter? Är de inte rädda för att bli upptäckta och deporterade?” De förstod nästan inte frågan. ”I Katalonien brukar man inte deportera papperslösa. Här kan man registrera sig hos de lokala myndigheterna även om man saknar uppehållstillstånd, och man har rätt till sjukvård. Det kan förekomma någon gång ibland att polisen gör en aktiv insats för att utvisa papperslösa, men det är verkligen ett undantag.” Mot bakgrunden av hur debatten även kring reguljär migration ser ut i stora delar av Europa kändes detta väldigt främmande.

Fackligt Center för Papperslösa är för att lagar följs och är inte för en oreglerad invandring. Situationen i Sverige skiljer sig också från den i södra Europa på många sätt. Med det sagt väckte besöket ändå många funderingar hos mig. Framförallt insåg jag det egentligen självklara: hur vi behandlar papperslösa är ett politiskt beslut, även inom ramen för reglerad invandring.

Livet som papperslös i Sverige är för de flesta ofattbart svårt. Fackligt Center för Papperslösa har många exempel på personer som arbetat långa timmar under mycket svåra villkor för skamlöst låga löner. Det är en exploatering som är fullkomligt oacceptabelt och ovärdigt för Sverige. Men det är väldigt svårt att råda bot på genom kriminalisering.

Som fackliga organisationer är det en självklar princip att alla arbetstagare har rättigheter, oavsett deras legala status. Men utan papper har du svårt att hävda din rätt, vilket gör dig mycket mer sårbar för utnyttjande. Saknar du rättigheter blir du maktlös, och tvingas acceptera låga löner och svåra arbetsvillkor.

Papperslösa behöver alltså fler rättigheter, inte färre. Därför har svenska fackliga organisationer förespråkat avkriminalisering av papperslösa som arbetar. Kanske är det orealistiskt att hoppas på att papperslösa som cyniskt utnyttjas på arbetsmarknaden någon gång ska våga vända sig till svenska myndigheter för att hävda sin rätt. Men efter att ha besökt Katalonien känns det lite mindre naivt.

Åsa Odin Ekman, Internationell sekreterare på TCO och adjungerad till FCFP styrelse.

Gülay KutalNår man gifter seg i Norge, kan man skille seg etter en time, en måned eller ett år om man vil. Hvorfor skal kvinner som kommer til landet via familiegjenforening holde ut i ekteskapet i tre, eller som regjeringen nå foreslår, i fem år? Hvor er rettferdigheten? Hvor er likestillingen? Denne regelen kan utsette kvinner for overgrep og vold; de kan kanskje ikke returnere, men må holde ut i ekteskapet til de har vært her i de fem årene. Fortsätt att läsa