Flyktingbloggen En plats för flyktingpolitisk debatt

Facklig verksamhet blir ofta anklagad för att vara trög och byråkratisk. Det finns i en hel del stycken fog för detta, det är vi medvetna om. Öppenheten och genomskinligheten vid varsel, uppsägningar och löneförhandlingar kan definitivt både förbättras och förstärkas.

Men när det gäller bildandet och drivandet av Fackligt Center För Papperslösa stämmer inte påståendena om vare sig byråkrati eller tröghet i särskilt många avseenden.

Fackligt Center För Papperslösa inleder snart sitt åttonde verksamhetsår. Under åren har vi haft vårt Center öppet för såväl bokade som spontana besök. Varje år har vi haft öppet för besök över 40 måndagar. Totalt antalet måndagar sedan vi bildade Centret innebär det att vi haft verksamheten öppen cirka 270 gånger. Vi har träffat flera hundra papperslösa, EU-migranter och asylsökande.

De vi träffat har varit med om förskräckliga upplevelser. De har belånat sig upp över öronen, de har förnedrats och lurats på sina löner och andra fagra löften och inte sällan har det skett genom landsmän som beträtt en solkig och kriminell väg här i Sverige. Vi har träffat de som inte haft boende värt namnet utan har måst härbärgera sig i bilar och oisolerade husvagnar, de har bott i tält och de har delat rum med dussintalet andra papperslösa och EU-migranter. Vi har till och med träffat en man som vid födelsen slängdes på en sophög men som hittades och omhändertogs av en religiös institution med tvivelaktiga syften för sin verksamhet.

Vi skriver detta för att vi alla faktiskt ser och träffar människor utan papper nära nog varje dag. I städerna när vi vandrar längs gatorna för att handla ser vi så många som farit illa. Vi ser det många gånger på kläderna de bär, ansiktsdragen med kraftiga rynkor som berättar för oss att de haft det tufft och kärlekslöst, ansträngda miner som vittnar om för tidig ålderdom, händer utslitna av mycket hårt arbete i vatten, olja, kyla, värme utan några som helst skyddshandskar.

Vi träffar dem på stan, i kollektivtrafiken på bussarna, i tunnelbanorna och många är mycket trötta. Det finns andra som förnedrar dessa människor som bara kommit hit för att få det bättre, kanske en gnutta lycka, än det de hade där de en gång var födda. En mänsklig rättighet som till och med finns inskriven i FN-stadgan. Det finns de som bildligt spottar och häcklar, det finns de som är riktigt elaka och går till attack mot dem, det finns de som moraliserar över att de ens är här. Bort härifrån säger de. Det är obeskrivligt jävligt att se en ung tiggare i blåsten och regnet en kulen vardagskväll när man själv ska hem till ett ombonat liv. Det är obeskrivligt jävligt att förstå att dessa människor utsätts för vedervärdig förnedring av så många tokstollar. Tiggare ska förbjudas vara människor, bort med dem från gatorna, säger jägarna. Vi har träffat dem alla.

Polisen har nyligen genomfört REVA och sen Super REVA (Mos Maiorum). Inte nog med all annan förnedring, när dessa aktioner genomförs ska de också vara rädda för att överhuvud taget vistas utomhus. De kan ju bli visiterade och blir de det kan också påföljden bli utvisning. Utvisning tillbaka till ruta ett där allt började med fattigdom, arbetslöshet, förföljelse och hopplöshet som följd.

Ett civiliserat samhälle jagar inte människor i någon tappning, organiserat via makten eller oorganiserat genom tölpars beteenden. Här har alla vi som försvarar humanismen och rättvisan mycket att jobba med.

Sten-Erik Johansson, föreståndare Fackligt Center för Papperslösa

Maria Östberg Svanelind, Akademikerförbundet SSR, Vice ordförande Fackligt Center för Papperslösa

Jytte GutelandNu är det snart jul och krisen i Syrien är inne på sitt fjärde år. Antalet döda under konflikten räknas i hundratusental, och många fler har skadats. Nu är det snart jul och i dagarna genomfördes en skolmassaker i Peshwar, Pakistan, som dödade 132 elever och nio ur skolpersonalen. Nu är det snart jul och i Sverige rasar en hård, hatisk debatt om ”vilka som är vi och vilka som är dem”. Fortsätt att läsa

FridaDen tionde december firades inte bara Nobel, utan även FN:s konvention mot tortyr, som fyllde trettio år och överallt i världen är högaktuell. Svenska Röda Korset släppte rapporten ”Tortyrskador i asylprocessen under lupp” där Sveriges hantering av torterade asylsökande granskades. Ett av rapportens omedelbara konstateranden är att inget hänt under tidsperioden den skrivits, 2009-2013. Den som är insatt förstår direkt vad det innebär – att Europadomstolens dom, RC vs Sweden 2010, inte fått effekt. De flesta av oss som arbetar med tortyrskadade personer hade hoppats annorlunda. Domen är en skarp kritik mot hela asylprocessen. Fortsätt att läsa

Sanna Vestin”Får jag kalla det en tsunami? NEJ, DU FÅR INTE KALLA DET EN TSUNAMI!” skriver en ung vän på Facebook, och jag vet precis vad hon menar. Jag hörde också repliken. Det var en tjänsteman i någon kommun som pratade om det ökande antalet asylsökande och varför inte mottagandet håller den kvalitet som kunde önskas. Det går bra i vanliga fall, menar hon och famlar efter orden när hon ska beskriva hur det är idag. Fortsätt att läsa

Anna HedhEn tragedi som blev en folkrörelse. Så beskriver sig den svenska antirasitiska rörelsen 5 i tolv på sin hemsida. 5i12-rörelsen startades i Härnösand 1988 av en grupp människor som bestämde sig för att stoppa den främlingsfientliga stämningen som fanns i staden. 1993 hölls den första nationella manifestationen, den 5 december klockan fem i tolv. Den 5 december har sedan dess blivit 5i12-rörelsens manifestationsdag med aktiviteter på hundratals orter runt om i Sverige och i Europaparlamentet i Bryssel. Fortsätt att läsa

Människor flyr på haven i usla överlastade båtar eftersom det inte finns några legala vägar ut ur helvetet för att söka asyl i ett annat land. Färden över Medelhavet är en fasa, ändå väljer tusentals den vägen för att undkomma en ännu större fasa. Många kommer aldrig fram till något mål som vi vet, de drunknar på haven och blir en anonym siffra i en ändlös rad av drunknade.

För sjuttio år sedan flydde människor också i små båtar, ofta hemsnickrade, över Östersjön till svenska kusten. De flydde också undan brinnande krig och hot om deportationer och de kom från våra baltiska grannländer.  Nu har man uppmärksammat minnet av denna stora flykt.

Då på 1940-talet var människor villiga att hjälpa dem som flydde. Skolor, gymnastiksalar, missionshus, församlingsgårdar, Folkets Hus m.m. användes  som tillfälliga bostäder.  Folk ställde upp och gav av det lilla man hade på den tiden. Det har jag hört många berättelser om eftersom jag bor i en kustkommun dit många kom och blev inhysta lite varstans. Medkänsla med flyktingarna var helt självklart på den tiden. Många är stolta över sina minnen om hur de hjälpte till på den tiden eller hur de hört berättats vad släktingar och andra på den tiden gjorde för att underlätta för dem som kom helt utblottade. Upplandsmuséet har haft en fin utställning med foton och dokumentation om händelserna. I samband med det höll redaktör Enn Kokk en intressant föreläsning om sin egen flykt och hur han klarade sitt liv att komma hit till ett helt annorlunda språk som liten pojke. Alla som lyssnade på det blev helt gripna och tagna av medkänsla inför vad många människor måste stå ut med i sina liv.

Men vad händer nu sjuttio år senare? Vi har fått ett nytt parti som ironiskt nog kallar sig Sverigedemokrater och som har duperat en stor del av väljarkåren. Dessa SD går ut hårt med att stoppa flyktingmottagandet i flera kommuner i Sverige i tydliga yrkanden. Detta går helt emot länsstyrelsernas, regeringens och UNHCR:s önskemål. Alla kommuner måste bereda plats för fler flyktingar eftersom så många tvingas på flykt nu. Det torde inte ha undgått SD vad som pågår i Syrien, diktaturen i Eritrea, förtrycket i Iran, situationen i Afghanistan för att ta några exempel. Denna brist på empati och medkänsla känns skrämmande och oförståelig. Det kan ju inte var okunskap om situationen i världen eftersom alla har tillgång till media och vi blir snabbt uppdaterade om allt som sker och om hur folk flyr i yttersta förtvivlan.

Dessbättre finns det nu som då på 1940-talet goda och starka krafter som vill hjälpa och stödja dem som flyr. Flyktingar som ska ha hjälp och stöd helt i enlighet med de FN-konventioner som vi har undertecknat och i enlighet med mänskliga rättigheter överhuvudtaget. Alla dessa ungdomar och äldre som kämpar i olika flyktingrörelser , olika organisationer, församlingar och kyrkor som gör sitt bästa – de är hoppet om ett mer solidariskt Sverige!

Ingeborg Sevastik