Flyktingbloggen En plats för flyktingpolitisk debatt

Klockan slår 10. Det är lördag i Jordaniens vimlande huvudstad Amman. Det är vår i luften. Trafiken är livlig. Gårdagens tysta fömiddagslugn som infunnit sig under fredagsbönen är som bortblåst. Taxichauffören släpper av mig vid vägkanten. En gammal medtagen träbänk markerar busshållplatsen för bussar till staden Za’atari i norra Jordanien. Här inväntar jag bussen som i Dar-Al-Yasmins regi ska ta mig dit. Det börjar redan bli varmt och jag frågar mig själv om jag har med mig tillräckligt med vatten för att klara av en heldag i öknen.

Staden Za’atari angränsar till ett av Jordaniens största flyktingläger och har under de senaste åren blivit hem för tusentals syrier. Enligt FN bosätter sig 85 % av flyktingarna i de så kallade ”host communities” vilket har bidragit till att närliggande byar till flyktingläger likt Za’atari nu utvecklats till storstäder. Den franska volontärorganisationen Dar al Yasmin (DAY) har döpts efter Syriens nationalblomma. DAY bistår flyktingar med allt från mat och vatten till terapisamtal och drivs enbart av ideella insatser. Varannan lördag anordnar volontärer för organisationen aktiviteter för barn som tvingats fly från Syrien och som nu befinner sig i staden Za’atari.

Efter en och en halv timmes bussresa från Amman har jag och ett femtontal andra volontärer från Tyskland, Frankrike, Holland, USA, England och Italien anlänt till Za’atari. En stor grupp förväntansfulla barn möter oss. Jag gör en snabb huvudräkning och konstaterar att över 50 barn har samlats på den lilla ökenplätten framför huset som DAY hyr. Mittemot huset ligger en kyrkogård och bakom kyrkogården vid horisonten skymtar jag de vita UNHCR-tälten. Det är en plats mitt i öknen som utgör hem för tusentals människor på flykt. Det känns ofattbart att jag befinner mig på promenadavstånd från en humanitär katastrof där både ransonering av mat och vatten tillhör vardagen. Det dröjer inte länge förens jag har en tvååring på armen. Det är en liten flicka med rosetter i håret iklädd en alltför stor klänning. Hon borrar in sitt lilla ansikte tätt intill min hals. Snart känner jag en liten hand i min. Det är en flicka på sju-åtta år och med min knapphändiga arabiska försöker jag inleda en konversation. Men när jag har frågat om vad hon heter, hur hon mår och hur gammal hon är inser jag att orden inte räcker till. Återigen förebrår jag mig själv för att jag inte läste den där distanskursen i arabiska från högskolan i Dalarna. Men mina tidigare erfarenheter av språkbarriärer har trots allt lärt mig att kroppsspråk kan ersätta de flesta ord. Under denna lördagseftermiddag i Za’atari ersattes mina försök till samtal med utomhuslek, ansiktsmålning och pyssel.

På väg för att spela fotboll med ett par av barnen passerar jag en kyrkogård med höga murar. Jag rör mig försiktigt för att inte riva mig på de taggiga buskarna som verkar vara den enda växt som överlevt i det torra ökenlandskapet. Vi närmar oss en nedtrappad yta inte fullt så ockuperad av de hotfulla taggarna. Här ska dagens match äga rum. Den röda ökensanden får vara spelplan och kyrkogårdens murar åskådarbänk. Fotbollsplanernas annars så gröna och perfekta klippta gräsmattor som oftast ligger i en påkostad arena känns långt borta. Här bevittnar jag hur barnen börjar springa efter bollen samtidigt som volontärerna förgäves försöker dela in dem i olika lag.

Samtidigt förstår jag att jag inte längre befinner mig på promenadavstånd från en humanitär katastrof, jag står ju mitt i den.”

Upplevelserna från en enda dag i Zaatari kommer jag att bära med mig i resten av mitt liv. Jag kommer att minnas det oerhörda humanitära behovet men också det starka engagemanget som jag såg hos de volontärer som varje lördag åker till Za’atari för att spela fotboll med barn som befinner sig på flykt.

Men det som jag kommer att minnas allra mest är dialogen med 11-åriga Mohammed. Han som kom fram till mig och frågade vilket land jag kommer ifrån.

– Suede, svarar jag på arabiska.

Det gick en stund och jag såg riktigt hur han funderade. Sedan utbrister han förväntansfullt:

– Oh, the same country as Zlatan Ibrahimovic?!

-Yes! svarar jag med en förvånad röst.

I efterhand kan jag inte sluta förundras över hur fotboll kan vara ett sådant världsomfattande samtalsämne och hur jag mitt ute i öknen pratade med Mohammed som visste att jag kom från Sverige och samma land som fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic.

I bussen tillbaka till Amman spelas arabisk musik och volymen höjs till en öronbedövande nivå när den omåttlig populära jordanska sångaren Omar Abdullat sjunger Shaklet Baklet. Väl i Amman sätter jag mig framför datorn för att försöka sätta ord på dagens upplevelser. Men det är svårt och går trögt. Jag bestämmer mig för att skriva ett par rader till mina föräldrar istället. Jag nämner den lilla pojken som räknade ut att jag kom från samma land som Zlatan. Ett par dagar senare får jag svar. Min mamma sätter ord på mina känslor:

”Det måste vara så hjärtskärande att se all nöd och vilken miljö som barnen måste vistas i och som är deras ”hem”. Hur bär man med sig detta? Tänk att den lille pojken visste att du kom från samma land som Zlatan. Undrar vilka drömmar som sattes igång hos honom? Vilken fantastisk insats du var med om att göra. Men det måste upplevas som en droppe i havet när behovet är så stort, men för några timmar fick de vara barn och bli sysselsatta med det som är så självklart för oss.” (Siw Ottosson).

Madelen Ottosson, Amman, våren 2015

Mastersstudent i socialt arbete med inriktning mot utveckling i civila samhället, Ersta Sköndal Högskola, Stockholm

Rättigheten att fly för sitt liv och sina barns, rättigheten att fly från fattigdom för att kunna mätta sina barns magar och kunna få en dräglig och trygg tillvaro är en mänsklig rättighet. Men den gäller inte för alla. Det vittnar alla de tusentals människor som tvingats sätta livet till i drunkningsolyckor på Medelhavet om. Det är förfärligt och tyranniskt – nästan så man skulle kunna tro att det hörde hemma i ett annat sekel. Men det hör tyvärr hemma i modern tid. I en modern del av världen, Europa. Det är högst anmärkningsvärt att det inte ska kunna finnas lagliga vägar in till Europa. Istället tvingas människor betala dyra summor till människosmugglare och på kuppen betala ett högt pris för att resan till Europa kan vara den sista resan de gör.

EU-kommissionen har nu lagt ett förslag om hur EU-länderna ska ta ett större ansvar på längre sikt med bindande asylmottagande och hur man på kortare sikt tar sig an de som profiterar på de utsattas situation – människosmugglarna. Frågan är om Kommissionen kommer att lyckas? Med länder som anser att de ska bestämma själva hur de vill hantera migrationsfrågan – inget som EU ska lägga sig i. Samtidigt kan man konstatera att Europa tar emot så många färre flyktingar än vad andra länder gör som ligger nära Syrien exempelvis. Pakistan, Iran, Jordanien och Libanon är några lände som ligger i topp. Ändå gnäller flera länder om flyktingkvoten om antalet nu ska gälla 20 000 istället för 5 000 flyktingar. Länder som Storbritannien, Ungern och flera länder i östra EU är starkt kritiska. Omänsklighet är ord som ligger när till hands, eller obarmhärtighet.

En annan del som är omänsklig och ofattbar är de migranter som DN gjort en artikelserie om. De kallar den ”De osynliga”. Många fasansfulla historier berättas om hur människor utnyttjas till slavliknande villkor. De papperslösa är mer rädda för Polisen än för arbetsgivaren. Kvinnor tvingas ställa upp på sex med chefen eller arbetsgivarens kunder för att få ut sin lön eller för att behålla jobbet. Hot om att han anmäler henne till Polisen är hotfull och värre än att hon tvingas lämna Sverige. Löner på 15-30 kr timmen, arbetstider på 80 timmar i veckan hör inte hemma i det här århundradet. Det är en viktig men i mångas ögon helt overklig värld som målas upp. Ett annat Sverige där människor exploateras – för att systemet tillåter det. Och för att vi blundar? Den här typen av artiklar är viktiga och oerhört värdefulla för att belysa hur traffickingen av människor är oerhört inhuman och fruktansvärd. Det behövs fler lagliga vägar in till Europa som gör att människor kan ta sig från krig och fattigdom. Som vågar säga ifrån och kräva sina rättigheter.

I Fackligt Center För Papperslösa ser vi nu att det inte är papperslösa som är den stora gruppen som besöker oss. Tvärtom är det antalet EU-medborgare som ökar och medborgare från tredje land – ett mellanting mellan papperslös och EU-medborgare. Vi får samma bild av andra organisationer som arbetar med liknande frågor som exempelvis Crossroads och SIOS. Dessa frågor måste lyftas och tas på allvar inom hela EU.

Carina Paulsson, LO distriktet i Stockholm och adjungerad till styrelsen för Fackligt Center För Papperslösa

Det har hänt något med den svenska migrationsdebatten. Det var i februari 2013 som dåvarande migrationsminister Tobias Billström, i samband med att moderaterna tillsatte en arbetsgrupp, yttrade för första gången att vi måste börja prata om volymer i flyktingdebatten. Reaktionerna var kraftiga från alla håll och partiets eget ungdomsförbund skickade ut ett pressmeddelande där de i skarpa ordalag anklagade Billström för att vilja stänga Sveriges gränser.

Sen dess har någonting hänt. Volymbegreppet blir allt vanligare, även om det ibland yttras med ett aggressivt ”men det får man väl inte säga i det här landet”-tillägg. Själv har jag svårt att se vad som skulle kunna vara mer politiskt korrekt idag än att kritisera migrationspolitiken för att vara för generös. Frågan om volymer yttras inte alltid helt öppet, men är ständigt närvarande, inte minst i den pågående debatten om tillfälliga respektive permanenta uppehållstillstånd för flyktingar. Första gångerna förslaget lyftes beskrevs det som en integrationsåtgärd, men efterhand som debatten fortsätter blir det allt tydligare att förslaget handlar om att minska just volymerna. Numera anses det inte särskilt kontroversiellt att vilja minska ”flyktingvolymerna” till Sverige, något som så sent som 2013 som sagt var helt otänkbart att lyfta på ett seriöst sätt.

År 2013 ansökte drygt 54 000 personer om asyl i Sverige. År 2014 var det drygt 81 000 och för år 2015 prognosticerar Migrationsverket för ca 95 000 asylansökningar. Detta är förvisso en stor ökning, men är det en ökning som motiverar den stora svängning som skett i debatten?

95 000 asylsökande kan låta mycket, men det är en droppe i havet i relation till att 50 miljoner människor befinner sig på flykt i världen. Anledningen till att antalet asylsökande ökar är att antalet flyktingar ökar.

Människor flyr sina hemländer av en anledning. Vi känner mycket väl till dessa anledningar, vi läser om dem i tidningarna varje dag och vi får ständigt nya rapporter om diktaturers övergrepp och om IS/Daesh framryckningar. För mig är det obegripligt, men all den information vi har tillgång till, hur debatten kan ha svängt till att bli mer restriktiv. Jag förstår inte hur någon kan läsa om hur IS/Daesh korsfäster barn och säljer kvinnor på slavmarknader och dra slutsatsen att vi måste hitta på ett sätt att ta emot färre människor.

Vad säger det om oss som människor att vi är förmögna att känna till vilka vidrigheter som begås i världen utan att vi är villiga att göra allt för att stoppa det? Hur är det möjligt att vi kan argumentera för att svenska förskolor är fulla, och därför får andras barn stanna i Syrien och Irak?

Flyktingkatastrofen är ett faktum och vi har förmåga att minska lidandet. Att så många väljer att låta bli skrämmer mig.

Anna HedhJag är positivt förvånad men väldigt orolig, diskussionerna om krisen i Medelhavet fortsätter i EU-parlamentet även om flera ”strålkastare” har släckts. En majoritet av ledamöterna tycker att det behövs ett större ansvarstagande från medlemsländerna än att bara jaga människosmugglare. Därför blev jag positivt förvånad när kommissionen kom med sin ”europeiska agenda för migration ” den 13 maj och lagstiftningsförslag den 27 maj. Fortsätt att läsa

Sverige, liksom jordens andra länder, har reglerad invandring. Vi må drömma om en värld utan gränser, men det är ett faktum att människors rörlighet idag villkoras av system för reglerad migration. Vad innebär det i praktiken för de människor som rör sig utanför de upprättade regelverken och systemen? Väldigt olika saker beroende på var man befinner sig, visar det sig.

Jag var nyligen i Barcelona på en kurs om migration och rörlighet arrangerad av det fackliga institutet ETUI. Tillsammans med ett tjugotal kollegor från andra europeiska fackliga organisationer fördjupade vi oss i fackliga utmaningar kopplade till migration, såsom lönedumping. Som en del av kursen genomförde vi ett studiebesök på det kommunala centret SAIER, som riktar sig till både invandrare och utvandrare. Centret har fått stor uppmärksamhet och lyfts som ett föredöme av två skäl. Dels samlar det olika tjänster på en och samma plats. Istället för att slussas från den ena myndigheten till den andra, kan personer som söker sig dit få hjälp med såväl juridiska frågor som att söka arbete. Dels bedrivs centret i samverkan med olika civilsamhällesorganisationer inom respektive område. Exempelvis bidrar fackliga organisationer med stöd och rådgivning kopplat till arbetsrättsliga frågor.

Men det jag bär med mig från besöket är egentligen något annat. I förbifarten sades det att drygt hälften av de som söker sig till centret är papperslösa. ”Va!” utbrast vi. ”Hur vågar de komma söka sig till ett center som drivs av kommunala myndigheter? Är de inte rädda för att bli upptäckta och deporterade?” De förstod nästan inte frågan. ”I Katalonien brukar man inte deportera papperslösa. Här kan man registrera sig hos de lokala myndigheterna även om man saknar uppehållstillstånd, och man har rätt till sjukvård. Det kan förekomma någon gång ibland att polisen gör en aktiv insats för att utvisa papperslösa, men det är verkligen ett undantag.” Mot bakgrunden av hur debatten även kring reguljär migration ser ut i stora delar av Europa kändes detta väldigt främmande.

Fackligt Center för Papperslösa är för att lagar följs och är inte för en oreglerad invandring. Situationen i Sverige skiljer sig också från den i södra Europa på många sätt. Med det sagt väckte besöket ändå många funderingar hos mig. Framförallt insåg jag det egentligen självklara: hur vi behandlar papperslösa är ett politiskt beslut, även inom ramen för reglerad invandring.

Livet som papperslös i Sverige är för de flesta ofattbart svårt. Fackligt Center för Papperslösa har många exempel på personer som arbetat långa timmar under mycket svåra villkor för skamlöst låga löner. Det är en exploatering som är fullkomligt oacceptabelt och ovärdigt för Sverige. Men det är väldigt svårt att råda bot på genom kriminalisering.

Som fackliga organisationer är det en självklar princip att alla arbetstagare har rättigheter, oavsett deras legala status. Men utan papper har du svårt att hävda din rätt, vilket gör dig mycket mer sårbar för utnyttjande. Saknar du rättigheter blir du maktlös, och tvingas acceptera låga löner och svåra arbetsvillkor.

Papperslösa behöver alltså fler rättigheter, inte färre. Därför har svenska fackliga organisationer förespråkat avkriminalisering av papperslösa som arbetar. Kanske är det orealistiskt att hoppas på att papperslösa som cyniskt utnyttjas på arbetsmarknaden någon gång ska våga vända sig till svenska myndigheter för att hävda sin rätt. Men efter att ha besökt Katalonien känns det lite mindre naivt.

Åsa Odin Ekman, Internationell sekreterare på TCO och adjungerad till FCFP styrelse.